Ska vi lyncha i veckan?

Jag måste ha blivit lynchad i ett tidigare liv för mitt doftsinne är extremt känsligt.

Jag känner doften nu.

Blodtörsten, viljan att hänga någon i ett träd, att kasta stenen, att döma med det heta hjärtat och låta det svala intellektet ta semester. Det är inte så noga vem, huvudsaken är att någon offras.

Jag känner igen det från förr.

Jag vet också något som många inte vet: Lynchningen lever, den har bara bytt kostym och slips. (Den hittas bland annat på Facebook.) Ånej, så lätt vill vi inte ge upp våra barbariska nöjen, vår kära hatfrihet.

Plötsligt inser jag vilken triumf för civilisationen en rättegång är. Och hur skör triumfen är.

Vargtimmen

Vargen är på modet just nu. På Facebook hittar man nu stora (27.000 medlemmar) grupper som "Nej Till Vargjakt." "Bevara och skydda Vargen"

(Titta inte på mig. Det är inte jag som petat dit De Stora Bokstäverna.)

Undrar vad vargarna tycker om att vara inne. Nå, istället för att undra har jag frågat en vargkompis:

Hm tja. det är aldrig kul att vara en tillfällig trend i modeflödet. Men sådan är nu människan. Hon tittar på världen genom ett litet fönster. Nyheter, sensationer, katastrofer och kändisar sveper förbi, och människan sveper med, så gott hon kan. Sällan väljer hon själv vad hon vill tänka på och engagera sig i, för då anser grannarna att hon är en dålig människa, rentav en kuf. Och det är det värsta som kan hända. 

Så hon springer efter trenden med andan i halsen, rädd för att missa tåget och komma för sent. Till vad? 

Ingen vet.

Människan Warhol uttryckte saken väl. "I framtiden kommer alla att vara berömda i femton minuter." Så även djuren. Just nu är det min tur, sedan är det delfiner, katter och svanar som ska värnas. 

Lugn i kön, kreatur, tryck inte på. Er tid kommer! Era femton minuter, tills nästa trenddjur skymtar i fönstret. 

Det hela är som en tyrannisk konsert. Massmedia knackar med taktpinnen - Silentium! - dikterar både takt och melodi. Och orkestern gnetar på, rädda för komma på efterkälken. Nå, människan är nu en flockvarelse.

Tack kompis. Men vi har också solister, ensamvargar.

De är ert enda hopp.

Innedjur

Vi får aldrig glömma

att tänka - och att tänka kritiskt. Det är Homo sapiens plikt. 

Förresten, vadå "får aldrig"? Så där pratar man till barn. Jag är vuxen och behöver inte lyssna på dylika förmaningar. 

Dessutom är det rätt meningslöst att tala om för människor vad de får och inte får göra. Och diktatoriskt. Tanketvång tycker vi inte om. 

Och vad gäller förintelsen, vilken talar vi om? Vissa får man aldrig glömma, andra har man redan glömt eller inte ens vetat om. 

Människans karriär på planeten är kantad av förintelser. Människor och civilisationer går under, och inte bara det; själva Universum genomgår periodiska förintelser.  

Se er om: dagen dör på kvällen och återföds på morgonen. Den tredje av de indiska gudarna - Brahma, Vishnu, Shiva - står för destruktion och förintelse. Glöm inte det. Glöm inte heller att stänga av spisen, att köpa mjölk och att en Gud som har favoriter inte är mycket till Gud. Snarare en karikatyr av Gud. 

Det finns inga "utvalda" folk. Varken vita, svarta eller gredelina har en särställning i Guds hage. Då vore Gud bra liten, bara en människa som bedrev svågerpolitik, kanske en rasist. Alla är lika speciella. 

Glöm slutligen inte det fina med Lethes flod.  
 

Redan glömd förintelse

Vänskap

är en tidsinvestering.

(Vissa tror det är ett klick.)

Sergej, inte längre med oss, sa en gång till mig: "You know, it is impossible for me to have friends in the West."

Varför, undrade jag förvånat.

Jo, för i hans definition av "vän" ingick det att man, när hemliga polisen knackade på dörren och undrade om man var där, skulle blåneka.

Den som då ljög, och därmed riskerade sitt eget liv - den kunde man kalla för en vän.