tisdag 22 december 2009

Friends are thieves of time

 Ett enda elektroniskt julkort till HELA vänkretsen?



Automatiseringens seger över hantverket!

söndag 20 december 2009

I natt jag drömde

... att staten infört tankesorteringstvång.

Prydliga, väl genomtänkta högar:

1) Populära klyschor 
2) Tyckanden
3) Åsikter jag plockat upp Gud vet var
4) Saker jag läst i bladet, nåja skummat
5) "Mina kompisar tycker precis så här" 
6) Sådant jag verkligen tänkt igenom
7) Tunga insikter, betalade med blod och tårar

De som slänger kategori 1 omkring sig får dagsböter.

(Det var som sagt en dröm.)

"Vi får aldrig glömma..."

Says who?

"Vi får aldrig glömma" -- att glömska också är hygien?

Om vi skulle minnas allt klokt och dumt och likgiltigt vi har gjort skulle vi spricka, kvävas av våra egna spyor. Att gå vidare är delvis att glömma. Och Lethe vill oss väl.

"Tiden läker alla sår" - men vad är tiden? Glömska.

Vissa sår vill man dock hålla öppna. De blir en slags tatuering (ger status i vissa läger).

VAD vi ska minnas dikteras dessutom av massmedia.

Att korrigera en livslång (o)vana på tio sekunder

Kan ni säga "Tyskland"? "Frankrike"? "Storbritannien"? "Albanien"? "Minaret"?

Minaret är väl inget land?

Nej, det har väl ingen sagt?

Idag ska vi skaffa lära oss att säga "Schweiz", ett ord ni kanske aldrig uttalat rätt. Detta gör vi med algoritmen "Hyscha och väj för tsetsefluga".

Börja alltså med att hyscha, som om ni vill att någon ska vara tyst. HYSCH!! (utdraget sj-ljud)

Bra, nu är vi halvvägs. Nu ska vi väja. Säg helt enkelt "Väj", som till en cyklist som håller på att köra på er. VÄJ!

Nästan framme. Sätt nu ihop sj-ljudet med "Väj".  Sch + väj = sch-väj = Schväj! (Ni tänkte först säga "skit" men ändrade er till "väj".)

Och så kommer slutklämmen: C. Alltså bokstaven "c". Här behöver ni bara tänka på en tsetsefluga. (C uttalas "ts".)

Då sätter vi ihop det hela: Sch + väj + ts. Schväjts. Eller som det brukar skrivas: Schweiz.

Gratulerar, ni har fått vuxenpoäng och låter inte längre som en tioåring. Gack och synda ej mer. 

Förlåt, vasa? För balansens skull borde jag också lära er hur man uttalar Schweiz fel ? Det får någon annan göra. Lektionen är slut.

PS: Det finns en mycket kortare algoritm också: Tänk på den tappre soldaten men slira lite på slutet.

onsdag 16 december 2009

Fadern, Sonen och de Heliga Kommentarerna

Och nu blir det meta.

Fatta att du är ingen RIKTIG bloggare om du inte har kommentarer!

Så säga de renläriga. Vad bryr jag mig?

För mig är bloggens själva idé att att kunna skriva informellt, utan lång förberedelse, ärligt och rakt ur hjärtat. Och, sist men inte minst, utan att bry mig om vad mamma, pappa, brorsan, syrran, kompisarna, arbetskamraterna och Facebookvännerna tycker.

Men se det räcker tydligen inte för ortodoxin. Bloggare måste också på något sätt ingå i en community. Och det gör man genom att ha KOMMENTARER PÅ. Basta!

Suck så trött jag är på detta amerikanska begrepp. Community hit och community dit - låt oss kalla saken vid ett hederligt europeiskt namn: Kollektivism.

Community-tänkandet betyder i praktiken att hela tjocka släkten plus brorsan, syrran, kompisarna, arbetskamraterna och Facebookvännerna står och flåsar mig i nacken (virtuellt) när jag skriver.

Och eftersom jag ärligt talat inte är så autonom att jag inte bryr mig om vem som står bakom min rygg så påverkar flåsandet min stil. Alltså mina tankar.

Vågskålen med ärlighet och innerlighet börjar plötsligt väga mindre än min "krets". Jag börjar skriva saker utan att verkligen mena dem, mest för att jag vet (det vill säga tror) att kompisarna kommer att tycka om det. Och jag kommer att låta bli att skriva andra saker för att kompisarna "nog inte håller med mig".

Så blir man en anpassling och fastnar i en karusell som går runt runt - istället för framåt och iväg.

Men är det inte egentligen rätt egoistiskt att vilja vara oemotsagd? Det progressiva, och visa, är väl att söka en dialog, som Sokrates gjorde?

Är det inte egentligen... bäst att hålla Sokrates utanför det här? Sokrates stod på gatan och pratade med folk. Dialog på en digital motorväg (information superhighway 61) är något helt annat än samtal ansikte mot ansikte.

Tro mig eller tro mig inte men jag har verkligt sökt samtalet. I Sverige stod den inte att finna. I detta land finns en rädsla för huvud, intellekt och tankemöten - på sätt och vis en idealisk grogrund för blogg, chat, SMS och Facebook.

Fingerprat går an, det är fint. Munprat är klart svårare,

Å andra sidan, tack vare bloggarna uppdagas någonting som annars hade varit rätt osynligt för mig i alla fall - nämligen att det finns många modiga, självtänkande människor i Sverige, folk som resonerar mot strömmen och som inte alls sväljer dagens sanningar. Men - jag hittar dem inte utanför bloggarna.

Kanske beror det på att jag mediafastar, det är möjligt. Men nog är det mycket lättare att vara modig med fingrarna på ett tangentbord än att vara det på gatan, med munnen, när hela församlingen tycker rakt tvärtom.
 


Kommentarer har flera intressanta funktioner.

Läsaren ger de en chans att reagera och formulera en replik. Att hålla med, inte hålla med, eller att utveckla resonemanget bortom det binära. Själv gillar jag att kommentera, det är att vässa gåspennan och tankarna.

Plus: Läsaren är kanske en kompis, van att kommentera just denna blogg. Då bildas ofta en klubb med "medlemmar", i stället för ett blandat sällskap. Vackert så, om än inte särskilt intressant.

Minus: Läsaren är kanske en fiende som älskar att hacka och klaga och anfalla, eller bara en vanlig frustrerad sate som söker utlopp för sina agressioner. (Förr kunde man spela fotboll eller boxas för att lätta på trycket, nu kommer all uppdämd energi ut genom fingerspetsarna. Varför inte spela piano då? Trummor kanske...?)

Vad gäller bloggaren själv leder öppna kommentarer lätt till en smygande oärlighet, anpassning till ett socialt normal-A. Det är mänskligt att söka popularitet och medhåll, att vilja vara omtyckt. Enligt en förläggare jag känner är detta de flesta författares drivkraft. Det kanske stämmer.

Men tänk er då hur pass mycket starkare denna impuls skulle kunna bli om man hade läsarna inne i sin kammare - tyckande om, tyckande inte om, tyckande lite mer åt höger, eller vänster, älskande, kritiserande varje ord, fras och tanke författaren kläcker.

TWO'S A CROWD. (Eller en kollektivkomposition.)

I affärsvärlden finns en tuff maxim: If two people think the same, one of them is redundant. Jag har svårt att tänka mig att detta praktiseras överlag i businessvärlden; ja-sägare är säkert populära även där.

Sen har vi den franska varianten: Vive la difference!

Alltså, det är variation och olikheter vi * söker, inte likhet och homogenitet. Så är det med vin: det är det nya och unika vi vill känna på tungan, inte att "det smakar vin".

Alltså kan man både smaka och dricka vin. Att provsmaka Coca-Cola är däremot otänkbart.

Varför?

Standardisering. If two bottles taste the same, all is well with the world.

Det som kommentarsfunktion tillför bloggen, förutom dialog, är standard. Man stämmer ihop sig, som ett kollektiv, en orkester. Eller en kör.

Och sen blir det lätt allsång på Skansen.

* Det är snarare UNIVERSUM som söker variation, medan individer söker likriktning och medhåll: vår åsikt framför min åsikt.

Frihetsparadox

En korrespondent berättar om en bekant med stor erfarenhet av utlandsvistelse. Denne herre lär ha yttrat följande tänkvärdhet, nästan en maxim, under den tid då Franco styrde Spanien:

I Francos Spanien är allt tillåtet utom att prata skit om Franco. I Sverige är allt förbjudet utom att prata skit om politikerna. Man kan fråga sig vilket land som har mest frihet.

Nog är handlingsfrihet större än pratfrihet? (Och även det senare håller på att krympa i dagens Sverige.)

tisdag 15 december 2009

Frivilliga sällskapsdjur

Hur beige får samlare egentligen bli? Jag kan förstå att man samlar på frimärken, gamla mynt och flickvänner -- men vuxenpoäng!? 

Detta dåraktiga samlande har växt till orimliga proportioner. Nu får väl ändå någon trycka på stoppknappen.  

Det verkar vara främst män som samlar vuxenpoäng. Man (sic) köper köksassistent, skaffar sig fula men praktiska kläder, skaffar barn, skuldsätter sig genom att ta lån på hus, med flera dumheter.

Med andra ord: man (sic) domesticerar sig själv. Ni hör hur det skorrar? Det är som om ett lejon skulle tämja sig själv. Ånej, det får faktiskt lejontämjaren göra.

Att frivilligt gå och skaffa sig vuxenpoäng är att älska sina bojor.

Människan behöver snarare ungdomspoäng. Det är inte mer ordentliga utan mer oordentliga vi behöver bli. Jag talar nu om min egen krets. Vi menar väl, vi är kultiverade, vi har ett "socialt samvete", vi har många böcker i vår bokhylla, vi till och med läser dom - men var är impulsiviteten, improvisationen, det galna (eller ens kloka) infallet, blixten från klar himmel?

Vi talar vackert om Homo ludens (latin för den lekande människan), men det är stört omöjligt att få med oss i någon barnslig lek på en fest. Ack nej, vi är för fina för att praktisera; sånt kan vilken skomakare som helst göra. Teori däremot = vuxenpoäng.

Om det fanns tillräckligt känsliga mätapparater skulle det uppdagas att vi lider av akut busbrist. En Phunometer skulle indikera noll (bedwetter). 


Finns det då inga över 18 som busar? Jo. Våra utsända spioner har i fjärran provinser stött på små horder av kvinnor mellan 20 och 30 år som fortfarande repellerar vuxenpoäng som småbarn repellerar spenat (=The Original Vuxenpoäng). 

Dessa kvinnor är någon slags soldater och det ryktas att de studerat en hemlig manual, skriven av gerillaledaren "C. Tutt L.". (Bara namnet indikerar hög busnivå.) 

Vi rekommenderar alla män att läsa boken på det att de må erinra sig hur man trampar i klaveret, irriterar grannarna, drar olämpliga skämt, kommer hem klockan fem på natten i bara kalsonger, klär sig och pratar utan hänsyn till resten av mänskligheten, och sist men inte minst, pruttar utan skam. 


måndag 14 december 2009

Fiskar och humus*

En av den moderna människans blinda punkter: hon har svårt att inse att tolerans endast kan växa fram, i sin egen takt. Inte tvingas fram. 

Men - och här kommer den goda nyheten - den kan hycklas. Så lyckas man åtminstone framstå som tolerant. 

Helt klart är det lättare att tala klarspråk om mat än människor. Jag själv tål till exempel inte fisk. Jag har aldrig ätit en hel firre i mitt liv. Jag tycker det är superäckligt och vill inte ens lukta på den på tallriken. 

So far, so good. Detta accepteras av andra. Troligtvis också av er, läsare. 

Ingen höjer heller på ögonbrynen när jag deklarerar att jag, bara för att jag inte tål fisk, inte vill FÖRBJUDA andra att äta fisk. 

Jag vill inte äta det, men ni får äta det. Inget konstigt eller hur?

Inte heller är det konstigt att erkänna sina äckelkänslor. Ingen har försökt täppa till munnen på mig och bett mig hålla tyst om min fiskaversion. Med andra ord, jag accepterar att andra äter fisk, de accepterar att jag inte tål fisk . 

Detta var det lätta, och nu till det svåra.

Ponera att jag tycker det är äckligt t.ex. när homosexuella män kysser varandra. Utan att för den skull vilja förbjuda dem att göra detta. Live and let live, som ordspråket säger. 

Men om jag också SÄGER att jag tycker det är äckligt tror folk att jag vill förbjuda saken, och kallar mig reaktionär, bakåtsträvare, fascist, med flera och värre invektiv. Här får man alltså se upp och vara väldigt försiktig med vad som kommer ur munnen. Sanningen duger inte. 

Jag är rentav inspirerad att ljuga här. Det finns något som heter politisk korrekthet, en slags modern etikett fast helt utan finess. Den dikterar att jag, även om jag tycker något är äckligt, ska säga att det är fint och vackert.

Jag bör alltså helst hyckla, hellre framföra "rätta" än ärliga åsikter. För i det här fallet kan vi inte skilja mellan äckel och förbudskrav, det som var så lätt att göra i fallet med fisken.

Vad drar vi för slutsats av detta? Om det nu ska vara nödvändigt:

Storljugaren var förr en pittoresk figur i lantliga historier. Numera är storljugaren detsamma som mannen, och kvinnan, på gatan. Till stor del eftersom vi inte kan skilja på äckel och förbud och eftersom ärlighet smäller lägre än korrekthet. 

(* Som demonstration av principen har jag i rubriken ändrat det riktiga ordet till ett annat som låter snarlikt, men som inte är lika stötande för de lättstötta.)

Vad säger kossan? Muuu!

Jag är så innerligt trött på världens barn.

Nej, inte på "barn an sich", utan på snacket om barnen. Barnsnack är en pandemi värre än svinflunsan, t.o.m. värre än barsnack

Barnen är vår framtid, det viktigaste vi har, det vackraste, det heligaste. En gränslös sentimentalitet sprider sig i denna fråga. Brott mot barn är tydligen det största brottet i världen, till och med värre än mord, det vill säga att ända en individs framtida möjligheter att göra erfarenheter på jorden. 

Vilket struntprat.

Kanske blir barnen viktiga, vackra, heliga, rentav radikala när de växer upp. Men nu när de är små är barn - om man plockar bort de rosa glasögonen från näsan - bara gulliga, söta, underbara, för jävliga, dråpliga, små monster, kramdjur som kramar tillbaka, föräldrars stolhet, statusföremål, praktiska bärare av våra finfina gener, kontrollfreaks som vill se hur nära vansinne de kan driva pappa och mamma - men inte tusan är de framtiden. 

Jag är övertygad om att barnsnacket är en fasad bakom vilken diverse fina likaväl som tvivelaktiga motiv gömmer sig. Barnen är våra nya heliga kor. I namn av "barnens säkerhet" kan staten styra och ställa lite som den vill.

Eller mycket som den vill. 

onsdag 9 december 2009

Livet - ett minfält

Jag gillar långa, helt släta raksträckor. På dom kan jag vara en fågel. Det finns inget att snubbla över, inga hinder i vägen. Jag kan blunda och promenera på tills jag, efter några meter, helt förlorar känslan av att gå på marken. Jag är fri. 

Vardagen är tvärtom. Man måste hela tiden se sig för, annars trampar man på en mina, eller tre. Man öppnar munnen och ut flyger något man inte får säga; man sårar någon utan vilje; man kolliderar med en lag man inte kände till.

Nätsidor är lika minerade. Klicka här! betyder egentligen Klickar du här får du en popup-blaffa i fejset eller en Trojan i dattan! 

Lyckliga äro de med små fötter, ty de trampar i färre bajshögar.