Jag måste ha blivit lynchad i ett tidigare liv för mitt doftsinne är extremt känsligt.
Jag känner doften nu.
Blodtörsten, viljan att hänga någon i ett träd, att kasta stenen, att döma med det heta hjärtat och låta det svala intellektet ta semester. Det är inte så noga vem, huvudsaken är att någon offras.
Jag känner igen det från förr.
Jag vet också något som många inte vet: Lynchningen lever, den har bara bytt kostym och slips. (Den hittas bland annat på Facebook.) Ånej, så lätt vill vi inte ge upp våra barbariska nöjen, vår kära hatfrihet.
Plötsligt inser jag vilken triumf för civilisationen en rättegång är. Och hur skör triumfen är.
skip to main |
skip to sidebar
